Allt å inget
Den där känslan man får, när allt i kroppen kryper..
Vad e de för känsla? Saknad, sorg, ensamhet?
Inte vet jag, jag tkr inte om den iaf..
Börjar gråta som en idiot innan, läste ett gammalt inlägg,
handlade om min fina ängel.. Om du bara visste hur mkt jag saknar dig.
Vet att jag lätt ältar allt detta, men de känns bättre efteråt å hellre älta de än att glömma.
Vill inte glömma, får inte glömma. Du finns alltid i mina tankar..
Inget blev bättre när morfar gick bort heller, kändes som att min ork å lust bara rann ut.
Varför kan ni inte stanna kvar, personer som gjort mitt liv så helt under alla år å så putts väck :(
När ditt vildahjärta slutar slå, ska du hata mig innerligt, önska att jag inte fanns...
Visionen av oss i min hand...
